Känslig

Jag är en mycket känslig individ. Det gör mig mottaglig för mina och andra människors känslor. Det ger mig många och intensiva upplevelser. Det gör mig till en kreativ och ibland smart eller framgångsrik människa i världens ögon. Precis som det gör mig till en mottaglig individ när jag eller andra känner sorg, rädsla eller oro. Vilket i världens ögon ibland gör mig till en vek, rädd, nervös eller svag individ.

Större delen av mitt liv har jag kämpat med att hålla min känslighet stången. Inlåst. Jag har velat gömma den då känslighet i vår kultur varit likställt med svaghet vilket i sin tur signalera till rovdjuren att man är "fair game".

Jag är stolt och tacksam över att ha begåvats med en hög känslighet liksom jag är tacksam för erfarenheten att försöka leva i förnekelse av den. Det är svårt att uppskatta något när man inte förstår vad det inte är.

Så oavsett om det är en känsla av lycka eller oro jag känner så kommer jag allt oftare på mig själv med att känna tacksamhet för att jag faktiskt får känna vad jag känner. Det gör mig mänsklig. Det gör mig till mig.

Tack.

Människan

Människan är långt ifrån förlorad. Världen likaså.

Allt är precis som det ska just nu.

Alla tappade nycklar. Alla förlorade förmågor.

Begränsade i vad som förefaller, manipulerade av oss själva i den helhet som inte kan separeras från någon eller något utforskar, upptäcker och utvecklar vi oss själva -  mänskligheten och världen alltså.

Till något bortom vad det kunnat drömmas om. Till vad som aldrig kunnat designas.

Olåsta dörrar. Nya förmågor.

Helheter som sätts samman på helt nya sätt.

Grattis!

Det mest sårande

"Ditt sätt att vara, din uppfinningsrikedom, din intelligens, ditt sätt att leva älska och skratta gör mig illa. Visa hänsyn och sluta med det. "

Jag har fått höra det många gånger. Och jag har försökt göra mitt bästa alla gånger utom en. Några fler försök kommer det inte att bli.

I tre dimensioner

Y = the whY. Motivationen. Framgången. Klättringen på livets stege. Hur högt man når. Överlevandets triumfer.
X = seX. Upplevelsen. The eXperience. Sinnets sensationer.
Z = djupet. Känslan. Själens intryck. Närvaron i till exempel upplevelsen av framgång.

Vad gör en sol?

Solen värmer galaxens alla planeter och centrerar dem med sin gravitation. Ger den liv, värme och upplevelser. Solen såg det här och tyckte det var strålande. ”Vad är en sol?” frågade den sig. Svaret på frågan blev ”solen ger planeterna liv värme och upplevelser”. Solen ville bli bättre på det och gav sig ut i solsystemet för att sprida sin värme. Slingrade sina strålar runt planeterna, smekte dess banor och gungade gungbräda med livsformerna på de mest avlägsna planeter för det var ju det en sol gjorde, det var ju det en sol var. Liv, värme och upplevelser för alla solsystemets livsformer.

Den kastade sitt inres energi långt ut i solsystemet och njöt av sin identitet som skapare, som förutsättning, som solsystemets sammanhållande kraft och den känsla av viktighet och erkänsla som kom av detta görande. Solen kände sig lycklig över att vara en så bra sol och sneglade ut i galaxen för att se andra solars mer restriktiva förhållningssätt till sina respektive solsystem. 

Men med tiden började solen känna sig trött. Längst där ute i strålarna, mot solsystemets yttersta rand, kände den att något var på tok. Att leken med dessa fantasifulla livsformer började känna rutinmässig och att alla började frysa så smått. De började dra sig inomhus och elda istället. Trötta av att försöka hålla värmen och inte alls så fantasifulla längre.

Överallt – i hela solsystemet – denna tråkiga, innesittande trend. Den ena dagen den andra lik. Allt kallare, allt tröttare, allt mindre upplevelser. Allt mindre liv. Allt mindre värme. Och solen kände precis likadant. Den kände sig energilös och utmattad. Men tröttheten och innesittandet blev till en ritual och rädslan att bryta den tog värmens plats vid bordet.

Solen fick ont i magen. Det gjorde ont i känslan och solen blev rädd på riktigt. Energin var låg och solen försökte skydda sig mot smärtan genom att knyta de fåtal strålar den hade kvar allt hårdare runt de mönster som nu tagit över hela solsystemet.

”Vad är det här för liv?” frågade den sig. ”Jag är ju en sol – och vad är en sol?”. En sol ger ju planeterna värme, liv och upplevelser – var det inte så? Men det var ju inte sant längre. Hela solsystemet var i ett förfruset, dvalliknande tillstånd utan tillstymmelse till värme eller upplevelser – det var knappt man kunde kalla det för liv längre för dess mening hade gått bort sig i mönstren.

Solen frågade sig ytterligare en fråga: ”vad gör en sol?”. Det var en oväntat svår fråga för en sol att svara på. Vad solen är – det visste den. Sett ur sitt solsystems synvinkel. Men vad solen gör var oväntat abstrakt och svårförklarligt. ”Varför känner jag mig så nere?”, frågade Solen sig själv. ”Vad är det som ändrats?”.

Plötsligt stod det klart för solen vad det var som var galet. ”Jag brinner inte längre”. ”En sol brinner”, det är vad en sol gör. Plötsligt flammade det upp i magen på solen. Alla de processer, känslor och lekar som bodde i dess inre och som dämpat sin existens till sparlåga för att spara energi flammade upp. Solen drog sina strålar in i sig själv igen och solsystemet vaknade upp till den smekande, helande värmen från sin älskade sol.

Sweet!

Vilken underbar revansch! Ångesten, den tryckande, kvävande illamåendeframkallande känslan från sist. Högtravande, glappande med verkligheten och fåfängt. Oprövat. Och den underliggande, molande vetskapen om att det var en kuliss - ett luftslott byggt på flykt genomkorsat av isande vindar. Ett ekipage att fly med. Konflikten, beroende -  livet.

För att inte tala om vad jag visste att jag skulle behöva ta itu med efter mässan förra gången. Fy för i helvete. Mitt yrkeslivs värsta erfarenhet.

Men också starten på en obeveklig transformation. Av mig, av företag,  produkt och team.

Bit för bit i två år. Yttepyttelite i taget men precis hela tiden. Rätt och fel i en meningsfull blandning.

Nu. Stabilt. Mänskligt. Enkelt. Stadigt fast i verkligheten och relevant i allas vardag. Inte förklarat eller visionerat utan omtalat precis för vad det är. Ärligt. Uppskattat.

Stort jävla tack för den revanschen!

Biennal

Trauman som legat latent som sporer i marken rivs upp och plöjs med tidens plogblad ner som minnen i den bördiga jorden. Ett bördigt fält av den minnesvärda erfarenhetens gröda.

Här står jag i myllan och förundras tillväxtens tålmodiga styrka i grässtråets skepnad. Och inser att detta är den första gången jag inte ville att det ska vara den sista gången. Vilket  sannolikt är för det till den sista gången.

Två år är lång tid. Tack min vän tiden.