För ett par veckor sedan satt Casper och räknade sin läxa. Han skulle lära sig att addera uppställt och tragglade ett tiotal uppställningar. Saken var den att han ganska ofta visste svaret utan att behöva ställa upp talen. Jag frågade honom om det inte räckte med att bara skriva dit svaren direkt utan att plita med uppställningen om man nu visste dem. "That's cheating" svarade han utan minsta tveksamhet.
Lite där hamnar jag när jag får frågor på sådant jag vet och som jag helt enkelt vet eftersom jag vet det och inte eftersom det är något jag ställt upp och räknat fram. Jag menar, hur förklarar man sådant? Det är ju, per definition, oförklarligt. Men icke desto mindre vet jag.
Att säga "jag bara vet, jag följer de visioner som kommer till mig och har ingen anledning att tvivla" är liksom den enda lösningen som finns att tillgripa om jag inte ska fortsätta låtsas vara som alla andra. Det kan jag inte längre för när jag försöker tappar jag luften och försvinner. Jag kan inte längre överge mig själv på det sättet. Jag är ju jag, jag. Och vet jag, så vet jag.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar